---

Lägenheten var exakt som jag minns när vi köpte den.

Det var en ganska liten hall, sedan ett större kök direkt till höger och rummet raktfram skulle bli mitt.

Lägenheten hade vita väggar och det var högt i tak, det trivdes jag med.

För en sak jag gillade var att inreda, och det hade jag fått ifrån mamma. Så jag kände på mig att jag skulle trivas i denna lägenhet som jag kommer att få hjälpa till att inreda i!

 

När vi kom fram till vårat nya hem var klockan halv 12. Och alla var trötta så vi tog fram madrasserna som stod längs väggarna och somnade. Både jag, mamma & Per somnade på en gång.

 

Dagen efter så var vi ute på stan hela dagen och fixade bl.a min mobil. Vi satte oss på Starbucks och jag började få en känsla att jag faktiskt bor i London nu. 

Med mitt mörka hår som faktiskt blivit ganska långt nu som låg över min högra axel och starbucksmuggen i min hand trivdes jag bra. Allt var bra i mitt liv.

Vi satt på barstolar i cafeét och tittade ut genom fönstrerna.

Det var mycket människor som gick förbi, alla olika sorters människor! Medelklass människor var det mest av, men det var ex antal människor om gick runt i Louis Vuitton väskor och Abercrombie & Fitch tröjor, Jeffery Campbell skor och någon dyr klocka som ingen egentligen ser.

Skulle jag bli en sådan märkes-bög? Tänkte jag, det finns mycket affärer här med lite extra klass, och tänk om personerna i min nya skola BARA använder märkes kläder? Då måste jag ju passa in i dom, men hur har alla råd? En liten klocka, för 5.000 kronor. Eller det blir ju dollar här i London, då kan man lika gärna köpa fejk och spara lite utan att ingen vet, he he.

 

Jag kände hur någon knackade på min axel så jag vände mig om och såg en man i 35års åldern titta på mig och när han såg hela mitt ansike log han. På sidan bakom honom stog också två tjejor, ganska unga och dom log dom också. Ena tjejen hållde i en proffsig systemkamera och den andra anteckningsblock.

 

- Hello, you live here, right? Sa mannen glatt till mig.

Jag tittade frågade på mamma, hon höjde ögonbrynen och ryckte på axlarna. Ja, jag bodde faktiskt här nu.

Klockan var 21.30 och vi satt på flyget, Per längst emot fönstret, jag i mitten och mamma längst ut.

Planet skulle landa i London om knappt en timme och jag kunde fortfarande inte fatta att London skulle bli mitt.

Det är en helt ny stad, ny kutur, mycket mer människor än lilla Umeå och ett engelskalande land.

Jag kände mig både glad, nervös och ledsen. Att lämna mina kompisar var det jobbigaste.

  Mina bästavänner Amanda och Jennie kommer efter sommarlovet börja 9:an tillsammans hemma i Umeå, utan mig. Vi som alltid har gått i samma klass. Det kändes konstigt då jag tänkte på det, Amandas tjat om stallet dag ut och dag in, Jennie och hennes bieber-fever - jag kommer inte få höra deras prat något mer.

Men jag tror att flytten till London är det ända rätta. Eftersom mamma fått ett jobberbjudande där borta och kommer tjäna mycker mer pengar än vad hon gjorde där hemma.

Jag vet inte vad som kommer hända, men en sak jag visste var att jag aldrig skulle få några vänner som Amanda och Jennie. Dom var mina bästavänner och kommer alltid att vara.

Skulle jag ens få några vänner?

Tanken gjorde mig osäker och nervös, men jag skulle börja på en svensk skola iallfall. Det gjorde mig lungnare, då får jag lära mig engelska med svenska elever och lärare.

 

'Ladies and gentleman' hörde jag kaptenen säga med sin mörka röst ur högtalarna. Per hoppade till och jag märkte att han hade sovit en stund.

Kaptenen fortsatte babbla på och han sa att vi skulle göra oss redo inför landning.

Mamma sträckte fram ett tugummipaket som jag utan tvekan tog emot och skickade vidare till Per. Nu var det dags, utanför fönstret så jag mörkret över London och flygplatsen Heathrow.

 

Vid landning gick allt perfekt, inga luftgropar som jag brukar tycka vara lite obehagliga eller skrikande bebisar.

Lungt och stilla, nästan lite för stilla. Som att hela flygplanet sovde. Men vid detta lag skulle jag inte klaga, jag brukar tycka att det är läskigt att flyga med många människor som pratar, så detta blev bra.'

Direkt då vi kom in på flygplatsen grävde jag fram min svarta iphone4 i fickan och tittade uppe i hörnet - ingen täckning, ingen 3G och ingen kontakt med TELIA.

-Mammaaa! Skrek jag till lite lågt eftersom jag hade hamnat bakom henne. Titta telefonen! Ingen täckning! Vi måste fixa det hära, direkt imorgon! Jag måste smsa Amanda & Jennie! Jag skulle göra det direkt då vi kom fram! Men titta, ingen täckning! Vad ska jag göra!?

- Luugn Selena, tittade mamma in i mina bruna ögon och log. Det är ingen fara, vi fixar det. Haha.. att du är så beroende av telefonen, 2012..

- Men åh du fattar inte.. svarade jag.

- Klart jag gör gumman! Imorgon letar vi upp något ställe som kan fixa din täckning. En natt utan din mobil? Det får du klara, kom så går vi och väntar på väskorna.

Jag nickade svagt som svar och började gå.

 

I väntan på väskorna var det fullt med folk som trängdes och försökte hitta sin rätta väska på det rullande bandet. Det var verkligen mycket folk, gamla som unga och alltifrån mjukisbyxor från H&M till någon advokat som stod i tajt kjol med take-away coffe ifrån starbuks.

Tillslut kom våra överdrivet fula väskor rullandes på led.. något pinsamt att ta upp dom när vilka som helst kan kolla. Bruna stora tyg väskor.. akward.

Jag hade 2, så kämpade att få ned dom ifrån bandet. Jag tog tag i väskans handdag när det låg på bandet och skulle lyfta iväg den, men det var jag som följde med i bandets rikting istället. Jag gick på en man i 50-års åldern innan jag fick ner väskan. 

- Excuse me, sa jag medans jag tittade på honom.

Jag kände hur mina kinder blev röda och hettades till, jag tittade ner på golvet och gick snabbt tillbaka 4-5 steg dit mamma och Per stog.

 

'Det börjar bra' tänkte jag för mig själv. Men jag gissar att det kommar vara såhär i London. Mycket folk.

 

En gul taxi stod och väntade på oss, chauffören hållde i en vit lapp där det stog 'GOMEZ' på med stora svarta bokstäver. Jag pekade på honom och sa till mamma:

-Titta, där är våran chaufför!

Vi satte oss i taxin, jag och Per längst bak och när vi började köra ut på vägen så var det verkligen nu det hände.

Jag var i London!

 

Ålder: 14 år

Född: Umeå

Bor: Lägenhet i Umeå

Familj: Mamma och lillebror (per,4 år) Ingen pappa, han är död

Bästavänner: Amanda och Jennie

Selenas pappa var Amerikansk därför fick hon ett 'utlänskt' namn, ärvt av hennes gammel-farmor

 

Hennes mamma har fått ett jobb erbjudande i London där hon kan tjäna tippelt så mycket pengar än av hon gör i Umeå. Hon tackar ja och där förendras hela familjens liv - speciellt för Selena.

Jag heter Ida Forsberg (15 år) och kommar skriva en novell här på bloggen om Selena Gomez.

Varför jag skriver en novell och just om Selena Gomez är för jag verkligen gillar att skriva och Selena är en av mina förebilder. Jag tycker hon är sjukt fin och bra på det hon gör!

 

Om ni har frågor om mig, eller om novellen är det bara att kommentera och kommentera gärna förslag till novellen också! Det blir jag bara glad av, så nu kör viiii :D!